Dagsarkiv: november 7, 2014

Ny styrelse 2014

styrelse2014

Stående från vänster:
Anders Andersö honary cartonist, Hans Mejdevi matrikelansvarig, Björn Hellberg president/secretary general, Jan Niklasson revisor, Patrik Cederlund möterssekreterare och Alf Blixt revisorsuppleant.

Främre raden från vänster:
Lennart Eriksson vice persident, Gunnar Morell kassör, Lennart Magnusson sponsoransvarig Göteborg och Sune Sylvén fonuder.

Tennisens bragdmän – fyrs giganter

Av Sune Sylvén

Det dröjde till 1950, innan tennisen i Lennart Bergelin fick sin första bragdmedaljör.

Men redan 1932 nämns den legendariske Curt ”Storken”” Östberg i det numera gulnade protokollet och 1935- 36 uppstod något av en schism i juryn kring Kalle Schröder, den tennisspelande ”wienerbrödskungen””.

Vid 1935 års måste föreslog den legendariske sportjournalisten Torsten Tegnér (Idrottsbladets chefredaktör) att Schröder skulle tilldelas medaljen, men eftersom förslagsställaren lämnade lokalen Fare beslutet kunde hans rast, enligt de av honom själv formulerade statuterna, inte räknas. Året därpå avgick Tegnér.

1957 tog Sven Davidson den Farsta svenska individuella Grand Slam-titeln i Paris, men nämndes knappt i debatten. Obegripligt ur vår tids synvinkel, men kanske ett tecken på att tennisens status då¥ var ganska låg när de bästa spelarna konsekvent lämnade amatörtennisen Även i sina bästa år.

Tennisen har fått SvD:s Bragdguld fem gånger, men det är bara fyra spelare som belönats. Många av de segrande svenska DC-lagen nagelfors noga och välvilligt, men vägde inte tillräckligt tungt.

Desto tyngre var den belånade kvartetten. Lennart Bergelin, som var svensk tennis internationelle vägröjare efter andra världskriget, gjorde en verklig bragd i interzonfinalen i Davis Cup 1950.

Lennart anpassade sitt spel sensationellt bra till gräs och redan 1948 gjorde han sensation i Wimbledon genom att slå ut den toppseedade amerikanen Frank Parker. Bragden i DC skedde mot Australien på amerikanskt gräs. Australien vann med 3-2 men en stundtals barfotaspelande Bergelin satte skräck i motståndarna.

Två¥ av epokens allra främsta, Frank Sedgman och John Bromwich, besegrades och för denna samlade prestation fäll också¥ bragdjuryn. 24 år senare kunde Bergelin dela ut SvD-medaljen till Björn Borg, som slagit igenom och bland annat vunnit franska mästerskapet. Borg fortsatte i storartad stil, grundlade den första svenska DC-segern 1975, vann Wimbledon åren 1976-80 och vann allt utom US Open. Tillsammans med Ingemar Stenmark bildade Borg ett ojämförligt svenskt idrottspar och 1978 fick de Bragdguldet för andra gängen. Omdiskuterat, men i ett historiskt perspektiv perfekt val.

Mats Wilander blev tennisens tredje bragdmedaljör. Genombrottet i Paris 1982 gav bragdmedaljen, trots extraordinärt hårt motstånd av IFK Göteborgs fotbollslag, som vunnit UEFA-cupen. I likhet med Borg fick Wilander en fortsatt fantastisk karriär, med kulmen 1988, då¥ han vann alla Grand Slam-turneringar – utom Wimbledon.

Stefan Edberg belönades 1990, efter en mycket jämn debatt i bragdjuryn. Världsmästarna i handboll fick ge sig i sista momentet, men så hade också Edberg, serve- och volley-mästaren, vänt ett krisläge i Wimbledon-finalen mot Boris Becker.

Bergelin med den rytande forehanden,

Borg med det otroliga fotarbetet,

Wilander, med den smarta taktiken,

Edberg med den eleganta effektiviteten

– vilken underbar medaljkvartett!

Ur Jubileumsmatrikel 2006

Elva år med Svensk Tennis

Av Hans Mejdevi

Ny teknik, ny distribution, ny redaktion – det var mycket nytt när ICA Förlaget tog över tennistidningen från familjeföretaget Tholerus.

Svensk Tennis blev namnet. I elva år skulle tidningen få leva.

Vi hade naturligtvis besökt Hellbakken i Laholm och bjudits på¥ lasagne hos Inger och Björn Hellberg. Samtidigt skrev vi kontrakt.

Vi hade naturligtvis haft möten med förbundsfolk och Göran (Tholerus) och Pe-Ge (Mjällby) för att få¥ goda råd. Att ingen av oss två i redaktionen hade någon tidigare erfarenhet av tennis (jo, jag hade på 70-talet för Aftonbladet refererat en Kings Cup-match i Västerås). Det var alltså med stor skepsis våra företrädare såg på¥ de nya tidningsmakarna…

90 000 exemplar, det var en upplaga som gjorde oss till en av Sveriges största idrottstidningar. Svensk Golf var större och skulle med tiden bli ännu större.

En tidning till varje tennisspelande hushålla” var målet. Det fanns familjer som fick tre, andra som inte fick någon alls. Registret tog lång tid att justera. Oftast hamnade tidningen i pojk- eller flickrummet där den säkert arkiverades.

Vårt första nummer gavs ut i februari 1991. I den trotsade Björn Hellberg än en gång den officiella världsrankingen och gjorde sin egen. I vår sista årgång gjorde han den 35:e i följd. Den första i saligen avsomnade tidningen All-Sport.

Björns egen avdelning Tiebreak följde oss genom alla åren. Den fick ge namn åt dagens tennistidning när den kom tillbaka till Västerås efter några år på¥ annat förlag.

En annan tidig och mycket uppskattad medarbetare var Bengt Ahlbom, känd i tenniskretsar som mannen som från en skranglig radiohytt gav Sven Jerring rapporter som vidarebefordrades till svenska folket. ”Undret i Varberg” 1946.

Matchens hjälte var Lennart Bergelin, mannen som skulle leda det svenska DC-laget till första triumfen 29 år senare. Bengt Ahlbom var en verklig Senior writer”, 86 år. Tyvärr hade han bara ett par år kvar att leva.

Från vårt tredje utgivningsår minns jag främst en söndag i holländska Haag.

Kvartsfinalen var avgjord. Magnus Larsson och ”Gusten”” hade inför 11 000 Åskådare klarat sina singlar och Ante Järryd och Henrik Holm besegrat det holländska dubbelparet.

Men tro inte att publiken gett upp!

Larmande ringlade sig den orangefärgade supporterskaran från stationen till Malieveld, där arenan var uppbyggd.

Vi kunde se alltihop från hotellfönstret.

Så borde det se ut överallt där fans uppträder!

Det blev inte så kul i Borlänge i semin senare när tyskarna pulvriserade Edberg och Company.

Men Året därpå, när ”Jonte ””Sjögren ledde sitt manskap för sista gången, var det riktig fest. Ryssarna var finalister och hade gränsat av den gigantiska ishallen och byggt in banan.

Vid ställningen 5-5 i avgörande långa setet i första matchen (Volkov-Edberg) kom Boris Jeltsin med följe in och Volkov fick stora skälvan (som han efteråt förnekade berodde på¥ presidentens ankomst).

Tre gånger 3-2 de första två¥ dagarna. Kan det bli mer spännande? Sverige hade tagit sin femte DC-triumf.

Det skulle bli två¥ till under vår tid, i Göteborg mot USA och i Milano. Ytterligare en final, i Malmö¶ mot Frankrike, som jag alltid kommer att minnas därför att jag inte såg den till slut. Medan Nicklas Kulti plågades av kramper satt jag på¥ Sturup tillsammans med flickorna på förbundskansliet och lyssnade på radions referat.

I en text som den här Är det lite tråkigt att blanda in en räddningsaktion, men lät gå¥ för det.

Tidningen var nära att läggas nerfrysts på grund av för lite annonsintäkter.

I februari 1993 vädjade vi till läsarna om en extra, frivillig 50-lapp. Vi fick in nästan en halv miljon kronor och utgivningen var räddad. Det som också¥ värmde var kommentarerna på¥ postgirotalongerna.

Vi visste att vi behövdes och satsade för att bli ännu bättre. Det blev vi när Patrik Cederlund förstärkte redaktionen.

Hans tenniskunnande höjde tidningens läsvärde mänga snäpp.

Om jag någon gång skulle få för mig att skriva en bok om de elva åren med Svensk Tennis skulle den kunna heta från Ljusdal till Las Vegas”.

I Ljusdal gjorde jag första reportaget, Wasa Åpen, med Marianne Wallin som segrare.

Minus 20 utomhus och härlig stämning inomhus.

I Las Vegas brände Ökensolen sönder vänsterlåret (på¥ det högra anteckningsblocket). Det blev ingen vinst för Mats Wilander med lagkamater och det blev ingen vinst för mig i kasinot i Ceasars Palace.

Det var tråkigt att mista tidningen. Det var en upplevelse att få¥ göra den. Vi fick träffa fyra generalsekreterare och tre förbundsordföranden, se kanslifolk komma och gå¥, spelare vinna och förlora.

Dynamiken i idrotten lever vidare och jag tänker inte sluta med orden, Det var bättre förr. Inte var det?

Jo, en sak till: I början av vår period hann vi också¥ med att ge ut Jonte Sjögrens bok (medförfattare var Jan Kotschack). En bok om tennis formgiven av Hasse Carlsson, vår förste layoutman. Och i slutet boken Fördel Sverige, hundra år med Davis Cup, tillsammans med Svenska Tennisförbundet och föreningen Grus & Gräs. Den var formgiven av vår layoutkvinna Lisa Öberg. Vi hade ytterligare två¥ medarbetare, båda formskapare: Lena Janson (senare Warma Faring) som gjort den här jubileumsmatrikeln och Åsa M..hammar

Ur Jubileumsmatrikel 2006

När Janne lämnade presskonferensen

Av Lennart Eriksson

Vad har gamle tenniskonstnären Jan-Erik Lundqvist och unge fotbollskonstnären Zlatan Ibrahimovic gemensamt?

Svar: Båda reagerade, Överreagerade (?), negativt på¥ svenska media skriverier i sin ungdom.

Så här var och är det:

Janne hade, får en gångs skull, trots lysande spel, förlorat en jämn singelmatch på sin Älskade hemmabana på centercourten i Båstad– och infann sig till improviserad presskonferens.

Efter några minuter, i den kollektiva frågestunden, slank den fråga ur mig som jag så mänga gånger suttit på pressläktaren och ljudlöst formulerat och grunnat på:

Vad skulle hända, Janne, om du tränade Ännu lite härdare?

Jan-Erik Lundqvist var då, i början av 1960-talet, en av världens fyra-fem bästa grusspelare och avslöjade med sitt kroppsspråk att han inte hade väntat sig just den frågan. Han fångade min blick, granskade mig länge, uppifrån och ner, nerifrån och upp, blev mig och ytterligare ett tiotal tennisjournalister svaret skyldig, plockade till sig sin tennistrunk och sina racketar och lät oss utan minsta tvivel förstå att frågestunden var över.

20 Är senare, i Jannes tennishall i Kristineberg, påminde jag honom om intermezzot i Båstad.

Det minns jag inget av, sa han med ett illmarigt leende. Men det kan stämma att jag var känslig får vissa frågor på den tiden. Jag borde förstås ha svarat exakt som det var. Det vill säga att jag var rejält grundtränad, bättre än de flesta av mina konkurrenter, och att Ännu härdare träning skulle ha dödat det som jag levde så högt på och som var mitt främsta segervapen: Spelglädjen”

Zlatan då? Varför slutade han plötsligt, hösten Är 2005, att snacka med de svenska fotbollsjournalisterna?

Ingen vet riktigt säkert, men Zlatan har med det lilla ordet och tillmälet amatörer låtit förstå¥ att Åtminstone några journalister på ett får Zlatan obekvämt sätt blandat ihop proffsspel och privatliv. Nu sitter jag på min kammare och funderar på¥ hur Zlatan, om ett par decennier, Är 2026, ska kommentera de gamla media kriget.

Sannolikt med ett illmarigt leende och en rimlig förklaring, Även han, funderar jag. Bollkonstnärer brukar nämligen ta sina karriärer med en klackspark när omgivningens krav och obekväma frågor upphört att tära på psyket och försvunnit frän den dagliga agendan.

Ur Jubileumsmatrikel 2006

Ņret då Sofia vinner Wimbeldon

Av Parig Cederlund

Trafiken i Wimbledon village stockar sig tät denna soldränkta fredagseftermiddag i juli. Jag har precis flåsat mig igenom mördarbackarna mellan vårt lilla trivsamma pensionat och den sjudande civilisationen uppe i byn.
De framrusande bilarna går det omöjligt får mig att korsa gatan och vinna tid i kampen mot klockan. Om några minuter ska jag träffa Sofia Arvidsson i en hyrd villa ett stenkast frän den världsberömda och anrika tennisanläggningen på All England Club.
Tjejen frän Halmstad ska upp i sitt livs viktigaste match dagen därpå¥ och själv känner jag redan hur blodet nästan kokar i mina Ådror av stress, nervositet och spänning.
Av logiska skäl har det blivit svårare att boka in intervjuer med Sofia. Som ett starkt filter mellan en av Sveriges mest populära idrottstjejer och en alltmera sensationslysten journalistkår finns numera en hord av agenter och hovnarrar med censurerande funktioner. En del journalister stoppas, andra släpps igenom.
Som seriöst arbetande murvel i tennisbranschen har jag än så länge alltid haft den stora äran.
Jag känner pressen på mig att göra ett extra bra jobb med tanke på¥ matchens betydelse och storhet. Det måste bli något utöver det vanliga. Kan jag komma med några avslöjanden som konkurrenterna kan tänkas missa?
Min gode vän Jonas Arnesen på Svenskan, som inte placerar Wimbledon Överst på listan över favorit-resmål, jobbar hemifrån ”Svedala”, men har säkert något stort på¥ gång till morgondagens tidning.
Under den jäktade marschen går jag än en gång igenom vinklar och frågor i huvudet.
Å hur tänker du placera alla dina prispengar?”
Å hur ser dina reklamkontrakt ut och hur mycket tjänar du?”
Stämmer det att du hamnat i schism med ditt agentföretag och Är på¥ väg att byta”
Anagram nyheter i privatlivet”
Avart ska du Åka och fira om du vinner i morgon? Vem följer med?”

50 yards frän Sofias engelska härbärge mäter fotografen Arne Forsell upp, dignande under en blytung utrustning, men laddad till tänderna får Ännu ett uppdrag i tennisens Örtagård.
– Vilken tur att jag inte gick i pension i fjol, som jag hade tänkt. DÃ¥ hade jag missat det här, inleder han och ser beläten ut.
Sofia Öppnar och tar emot oss, lika trevlig, samarbetsvillig och entusiastisk som vanligt.
– Jag snackade med en kompis frän Halmstad får en stund sen. Hon hade hårt att Fredrik Ljungberg Är på¥ väg hem till HBK igen, avslöjar hon direkt samtidigt som mitt blåsvarta hjärta börjar slå dubbelslag.
Efter en del avspänt tugg oss HBK-are emellan (nåja, Arne!) kommer samtalet in på¥ tennisåret, där Sofia bjuder på¥ sig själv med uttömmande svar och en del avslöjanden som att hon planerar att flytta frän Monte Carlo till just London, och att hon ska börja spela dubbel med Serena Williams.

Hon berättar också¥ om hysterin kring sin person under den senaste tiden och om mediernas intensiva uppvaktning.
– Den engelska skvallerpressen går tydligen vad som helst får att försaka hitta skandaler, säger den skötsamma halländskan, som definitivt inte längre kan gamma sig i anonymiteten när hon visar sig ute.
Det stora lyftet får Sofia kom 2005, då¥ hon på¥ allvar etablerade sig på¥ damtouren och försiktigt vågade knacka på¥ darren till världstoppen. En mentalt starkare och mera snabbfotad Sofia kvalade in i både Frenchs Åpen och Wimbledon och nådde sedan andra omgången i huvudtävlingarna.
I Paris pressade hon US Open-mästarinnan frän 2004, ryskan Svetlana Kuznetsova, till en hård batalj.
Efter flera års trögt vattentrampande av Sofia började man ana att någonting var på¥ gång. Och när hon tog sig fram till sin första WTA-final i Quebec senare på hösten började hoppet om en svensk damstjärna i tennis spira på¥ allvar.
Men mänga hade säkert redan avskrivit talangen Sofia Arvidsson. Hon hade alla förutsättningar att bli bra, men det blev ingenting. SÃ¥ gick snacket bland tennisfolket.
Ända sedan tidiga junioråren har Sofia backats upp ekonomiskt av en privat sponsor. Utan det städet hade hon aldrig kommit till den här positionen. Trots att hon slog igenom 2005 blev hon det här Året av med sitt städ frän SOK, men fick i gengäld stare sportslig hjälp av Svenska Tennisförbundet i form av medresande tränare på¥ touren.

Det Är lördag den 5 juli 2008. Sofia Arvidsson frän Sverige ska strax upp i final på¥ Wimbledons klassiska Centre Court mot Ana Ivanovo frän Serbien.
PÃ¥ den knökfulla pressläktaren pressar jag mig fram till min plats bredvid Grus & Gräs-presidenten Björn Hellberg som gör sitt 42:a raka mästerskap.
Vi Är förväntansfulla och uppskruvade, och lever med i varje boll i verkningslösa försänk att påverka utgången.
Mellan bollarna, och ibland till och med under dessa, analyserar vi viskande duellerna och läget. Till slut tröttnar en storvuxen tysk, med en retfullt burrig kalufs, på vårt tisslande och hyssjar irriterat åt oss.

– Hur spännande matchen än Är så¥ måste vi dämpa oss, uppmanar Hellberg, men Är nära att genast brista i gapskratt.
Sofia tar första set, förlorar andra, men kopplar på¥ nytt kommandot om titeln genom att går upp till 5-–4 i avgörande set. Vid 40–30 i egen serve Är hon framme vid matchboll. Publiken runt den fullsatta centrecourten Är i extas och skruvar upp ljudvolymen till ett skränigt crescendo. Nere på¥ banan ser Sofia alldeles svimfärdig ut. Hellberg och jag transpirerar som ett spinklersystem på¥ läktaren.
Hon kastar upp serven och klipper till …

Jag slår upp de grumliga Ögonen och stirrar yrvaket i taket.
Efter några sekunder drabbar insikten mig. Det Är januari 2006. Det var bara en dram. En ouppnåelig
chimär som jag under en kort tid hade förmånen att vara delaktig i.
Aldrig får man vara glad, tänker jag, och masar mig upp.

Ett par timmar senare Är jag på¥ betydligt bättre humör. Sofia Arvidsson (och ytterligare några tjejer) Är ju på G.
Drömmen kan ju bli verklighet får tusan!
Någon gång i framtiden i alla fall.

Ur Jubileumsmatrikel 2006