Ņret då Sofia vinner Wimbeldon

Av Parig Cederlund

Trafiken i Wimbledon village stockar sig tät denna soldränkta fredagseftermiddag i juli. Jag har precis flåsat mig igenom mördarbackarna mellan vårt lilla trivsamma pensionat och den sjudande civilisationen uppe i byn.
De framrusande bilarna går det omöjligt får mig att korsa gatan och vinna tid i kampen mot klockan. Om några minuter ska jag träffa Sofia Arvidsson i en hyrd villa ett stenkast frän den världsberömda och anrika tennisanläggningen på All England Club.
Tjejen frän Halmstad ska upp i sitt livs viktigaste match dagen därpå¥ och själv känner jag redan hur blodet nästan kokar i mina Ådror av stress, nervositet och spänning.
Av logiska skäl har det blivit svårare att boka in intervjuer med Sofia. Som ett starkt filter mellan en av Sveriges mest populära idrottstjejer och en alltmera sensationslysten journalistkår finns numera en hord av agenter och hovnarrar med censurerande funktioner. En del journalister stoppas, andra släpps igenom.
Som seriöst arbetande murvel i tennisbranschen har jag än så länge alltid haft den stora äran.
Jag känner pressen på mig att göra ett extra bra jobb med tanke på¥ matchens betydelse och storhet. Det måste bli något utöver det vanliga. Kan jag komma med några avslöjanden som konkurrenterna kan tänkas missa?
Min gode vän Jonas Arnesen på Svenskan, som inte placerar Wimbledon Överst på listan över favorit-resmål, jobbar hemifrån ”Svedala”, men har säkert något stort på¥ gång till morgondagens tidning.
Under den jäktade marschen går jag än en gång igenom vinklar och frågor i huvudet.
Å hur tänker du placera alla dina prispengar?”
Å hur ser dina reklamkontrakt ut och hur mycket tjänar du?”
Stämmer det att du hamnat i schism med ditt agentföretag och Är på¥ väg att byta”
Anagram nyheter i privatlivet”
Avart ska du Åka och fira om du vinner i morgon? Vem följer med?”

50 yards frän Sofias engelska härbärge mäter fotografen Arne Forsell upp, dignande under en blytung utrustning, men laddad till tänderna får Ännu ett uppdrag i tennisens Örtagård.
– Vilken tur att jag inte gick i pension i fjol, som jag hade tänkt. DÃ¥ hade jag missat det här, inleder han och ser beläten ut.
Sofia Öppnar och tar emot oss, lika trevlig, samarbetsvillig och entusiastisk som vanligt.
– Jag snackade med en kompis frän Halmstad får en stund sen. Hon hade hårt att Fredrik Ljungberg Är på¥ väg hem till HBK igen, avslöjar hon direkt samtidigt som mitt blåsvarta hjärta börjar slå dubbelslag.
Efter en del avspänt tugg oss HBK-are emellan (nåja, Arne!) kommer samtalet in på¥ tennisåret, där Sofia bjuder på¥ sig själv med uttömmande svar och en del avslöjanden som att hon planerar att flytta frän Monte Carlo till just London, och att hon ska börja spela dubbel med Serena Williams.

Hon berättar också¥ om hysterin kring sin person under den senaste tiden och om mediernas intensiva uppvaktning.
– Den engelska skvallerpressen går tydligen vad som helst får att försaka hitta skandaler, säger den skötsamma halländskan, som definitivt inte längre kan gamma sig i anonymiteten när hon visar sig ute.
Det stora lyftet får Sofia kom 2005, då¥ hon på¥ allvar etablerade sig på¥ damtouren och försiktigt vågade knacka på¥ darren till världstoppen. En mentalt starkare och mera snabbfotad Sofia kvalade in i både Frenchs Åpen och Wimbledon och nådde sedan andra omgången i huvudtävlingarna.
I Paris pressade hon US Open-mästarinnan frän 2004, ryskan Svetlana Kuznetsova, till en hård batalj.
Efter flera års trögt vattentrampande av Sofia började man ana att någonting var på¥ gång. Och när hon tog sig fram till sin första WTA-final i Quebec senare på hösten började hoppet om en svensk damstjärna i tennis spira på¥ allvar.
Men mänga hade säkert redan avskrivit talangen Sofia Arvidsson. Hon hade alla förutsättningar att bli bra, men det blev ingenting. SÃ¥ gick snacket bland tennisfolket.
Ända sedan tidiga junioråren har Sofia backats upp ekonomiskt av en privat sponsor. Utan det städet hade hon aldrig kommit till den här positionen. Trots att hon slog igenom 2005 blev hon det här Året av med sitt städ frän SOK, men fick i gengäld stare sportslig hjälp av Svenska Tennisförbundet i form av medresande tränare på¥ touren.

Det Är lördag den 5 juli 2008. Sofia Arvidsson frän Sverige ska strax upp i final på¥ Wimbledons klassiska Centre Court mot Ana Ivanovo frän Serbien.
PÃ¥ den knökfulla pressläktaren pressar jag mig fram till min plats bredvid Grus & Gräs-presidenten Björn Hellberg som gör sitt 42:a raka mästerskap.
Vi Är förväntansfulla och uppskruvade, och lever med i varje boll i verkningslösa försänk att påverka utgången.
Mellan bollarna, och ibland till och med under dessa, analyserar vi viskande duellerna och läget. Till slut tröttnar en storvuxen tysk, med en retfullt burrig kalufs, på vårt tisslande och hyssjar irriterat åt oss.

– Hur spännande matchen än Är så¥ måste vi dämpa oss, uppmanar Hellberg, men Är nära att genast brista i gapskratt.
Sofia tar första set, förlorar andra, men kopplar på¥ nytt kommandot om titeln genom att går upp till 5-–4 i avgörande set. Vid 40–30 i egen serve Är hon framme vid matchboll. Publiken runt den fullsatta centrecourten Är i extas och skruvar upp ljudvolymen till ett skränigt crescendo. Nere på¥ banan ser Sofia alldeles svimfärdig ut. Hellberg och jag transpirerar som ett spinklersystem på¥ läktaren.
Hon kastar upp serven och klipper till …

Jag slår upp de grumliga Ögonen och stirrar yrvaket i taket.
Efter några sekunder drabbar insikten mig. Det Är januari 2006. Det var bara en dram. En ouppnåelig
chimär som jag under en kort tid hade förmånen att vara delaktig i.
Aldrig får man vara glad, tänker jag, och masar mig upp.

Ett par timmar senare Är jag på¥ betydligt bättre humör. Sofia Arvidsson (och ytterligare några tjejer) Är ju på G.
Drömmen kan ju bli verklighet får tusan!
Någon gång i framtiden i alla fall.

Ur Jubileumsmatrikel 2006

Kommentera