Tennisens bragdmän – fyrs giganter

Av Sune Sylvén

Det dröjde till 1950, innan tennisen i Lennart Bergelin fick sin första bragdmedaljör.

Men redan 1932 nämns den legendariske Curt ”Storken”” Östberg i det numera gulnade protokollet och 1935- 36 uppstod något av en schism i juryn kring Kalle Schröder, den tennisspelande ”wienerbrödskungen””.

Vid 1935 års måste föreslog den legendariske sportjournalisten Torsten Tegnér (Idrottsbladets chefredaktör) att Schröder skulle tilldelas medaljen, men eftersom förslagsställaren lämnade lokalen Fare beslutet kunde hans rast, enligt de av honom själv formulerade statuterna, inte räknas. Året därpå avgick Tegnér.

1957 tog Sven Davidson den Farsta svenska individuella Grand Slam-titeln i Paris, men nämndes knappt i debatten. Obegripligt ur vår tids synvinkel, men kanske ett tecken på att tennisens status då¥ var ganska låg när de bästa spelarna konsekvent lämnade amatörtennisen Även i sina bästa år.

Tennisen har fått SvD:s Bragdguld fem gånger, men det är bara fyra spelare som belönats. Många av de segrande svenska DC-lagen nagelfors noga och välvilligt, men vägde inte tillräckligt tungt.

Desto tyngre var den belånade kvartetten. Lennart Bergelin, som var svensk tennis internationelle vägröjare efter andra världskriget, gjorde en verklig bragd i interzonfinalen i Davis Cup 1950.

Lennart anpassade sitt spel sensationellt bra till gräs och redan 1948 gjorde han sensation i Wimbledon genom att slå ut den toppseedade amerikanen Frank Parker. Bragden i DC skedde mot Australien på amerikanskt gräs. Australien vann med 3-2 men en stundtals barfotaspelande Bergelin satte skräck i motståndarna.

Två¥ av epokens allra främsta, Frank Sedgman och John Bromwich, besegrades och för denna samlade prestation fäll också¥ bragdjuryn. 24 år senare kunde Bergelin dela ut SvD-medaljen till Björn Borg, som slagit igenom och bland annat vunnit franska mästerskapet. Borg fortsatte i storartad stil, grundlade den första svenska DC-segern 1975, vann Wimbledon åren 1976-80 och vann allt utom US Open. Tillsammans med Ingemar Stenmark bildade Borg ett ojämförligt svenskt idrottspar och 1978 fick de Bragdguldet för andra gängen. Omdiskuterat, men i ett historiskt perspektiv perfekt val.

Mats Wilander blev tennisens tredje bragdmedaljör. Genombrottet i Paris 1982 gav bragdmedaljen, trots extraordinärt hårt motstånd av IFK Göteborgs fotbollslag, som vunnit UEFA-cupen. I likhet med Borg fick Wilander en fortsatt fantastisk karriär, med kulmen 1988, då¥ han vann alla Grand Slam-turneringar – utom Wimbledon.

Stefan Edberg belönades 1990, efter en mycket jämn debatt i bragdjuryn. Världsmästarna i handboll fick ge sig i sista momentet, men så hade också Edberg, serve- och volley-mästaren, vänt ett krisläge i Wimbledon-finalen mot Boris Becker.

Bergelin med den rytande forehanden,

Borg med det otroliga fotarbetet,

Wilander, med den smarta taktiken,

Edberg med den eleganta effektiviteten

– vilken underbar medaljkvartett!

Ur Jubileumsmatrikel 2006

Kommentera